Long gone

Jag hittade ett fint stycke ur en bok, som jag tycker har beskrivit mitt förhållande till a certain someone under en längre tid. Sex år för att vara exakt.

Frestelsen att använda dem som tröst och glömska fungerar ibland, men inte i fallet Bernhard. Det enda jag upplevde var att det inte var han. Hela djävla tiden var de inte han och det kunde jag inte förlåta dem.

Men nu är det över. Sex år är en ganska lång tid. Det blir många timmar av hopp för att det ska vara han varje gång det ringer, varje gång jag får ett sms och tror att han har bestämt sig, varje dag och vecka som går när jag tror att han ska komma igen. De gånger jag gör allt för att inte tänka på honom, allt finns för att inte tro att det ska vara han som ringer, allt för att det inte ska vara han som hör av sig, allt för att det inte ska vara han som säger att han vill träffa mig.
Det har förstås funnits gånger när jag inte tänkt alls, trott att han inte spelar nån roll, inte velat. Jag har träffat nån ny, jag har blivit förälskad, jag har tänkt att han inte är värd det.
Men nånstans har han alltid funnits.
Men den här gången är det fan slut. Igen. Slut på självömkan. Igen. Det här är patetiskt. Fast nu är det på riktigt. Han kommer inte tillbaka, det blir inget mer. Game over, det är slut. See you in Tokyo, bitch. Han är inte den jag hela tiden har längtat efter, det var aldrig han, det var inget annat än ett missförstånd.

Dags för vin.